Höftledsdysplasi och armbågsledsdysplasi hos hund

Höftledsdysplasi, HD, och armbågsledsdysplasi, ED, är två utvecklingsrelaterade ledsjukdomar som kan påverka hundens rörelseförmåga och i vissa fall leda till smärta och artros.

Tillstånden förekommer oftare inom vissa hundraser, särskilt bland större och tyngre hundar, men kan även förekomma hos andra raser.

Både HD och ED påverkas av genetiska faktorer och miljö under hundens uppväxt. Det betyder att de inte kan förklaras av en enda gen eller en enda yttre faktor. En hund med bra höfter eller armbågar kan fortfarande få avkomma med dysplasi, medan hundar med genetisk risk kan påverkas olika beroende på bland annat uppväxt och belastning.

Vad är höftledsdysplasi?

Höftleden består av lårbenshuvudet, som fungerar som en kula, och höftledsskålen i bäckenet.

Vid höftledsdysplasi utvecklas leden inte optimalt under hundens uppväxt. Passformen mellan lårbenshuvudet och höftledsskålen blir sämre och leden kan vara mer instabil eller ”slapp” än normalt.

Den onormala belastningen kan med tiden bidra till inflammation och utveckling av artros, vilket i sin tur kan orsaka smärta och nedsatt rörlighet.

HD är vanligare inom flera storvuxna hundraser, men hundens storlek avgör inte ensam om den kan drabbas.

Symtom vid höftledsdysplasi

Alla hundar med HD visar inte symtom.

Hos vissa märks problemen redan som unga, medan andra kan leva länge utan tydliga besvär och först utveckla problem när artrosen ökar.

Tecken kan bland annat vara:

• stelhet efter vila
• svårigheter att resa sig
• ovilja att gå i trappor eller hoppa
• kortare eller långsammare promenader
• hälta
• förändrat rörelsemönster
• minskad lust att springa, leka eller träna
• irritation eller beteendeförändringar som kan bero på smärta

Symtomen är inte specifika för HD och kan även orsakas av andra problem i rörelseapparaten. Därför behövs en veterinärundersökning för att ta reda på orsaken.

Vad är armbågsledsdysplasi?

Armbågsledsdysplasi, ED, är ett samlingsnamn för flera olika utvecklingsrubbningar i armbågsleden.

Armbågsleden är mer komplicerad än höftleden och består av tre ben: överarmsbenet, strålbenet och armbågsbenet.

Om delar av leden inte utvecklas normalt kan belastningen bli ojämn och ledbrosk eller ben påverkas. Olika förändringar som förknippas med ED är bland annat fragmentering av delar av benet, osteokondros och bristande passform mellan ledens olika delar.

Dessa förändringar kan leda till inflammation och så småningom artros.

Symtom vid armbågsledsdysplasi

ED ger framför allt problem från frambenen.

Vanliga tecken kan vara:

• hälta på ett eller båda frambenen
• stelhet efter vila
• hälta som blir tydligare efter aktivitet
• minskad vilja att springa eller leka
• förändrat rörelsemönster
• ömhet eller nedsatt rörlighet i armbågen

Hos unga hundar kan återkommande frambenshälta vara ett viktigt tecken som bör undersökas tidigt.

Arv och miljö påverkar tillsammans

Det är lätt att beskriva HD och ED som ”ärftliga sjukdomar”, men det är egentligen mer komplicerat än så.

Båda tillstånden har komplex eller polygen nedärvning, vilket innebär att många gener påverkar risken. Samtidigt kan miljöfaktorer under uppväxten också påverka hur lederna utvecklas.

För den enskilda hunden går det däremot inte att säga exakt hur stor del som beror på arv respektive miljö.

Det är därför inte korrekt att säga att en hund fått dysplasi enbart på grund av exempelvis motion – eller enbart på grund av sina föräldrar.

Hur diagnostiseras HD och ED?

Om hunden har ont eller haltar börjar veterinären vanligtvis med en klinisk undersökning där rörelser, leder och muskler bedöms.

Röntgen är en viktig del av diagnostiken.

Vid misstänkt HD används röntgen för att bedöma höftledernas utformning och eventuella artrosförändringar.

Vid ED kan röntgen visa exempelvis benpålagringar, men vissa underliggande förändringar kan vara svåra att se. Vid kliniska problem kan därför även datortomografi, CT, eller artroskopi behövas för att undersöka leden mer detaljerat.

SKK:s röntgen är framför allt ett verktyg för avel

I Sverige genomförs officiell HD- och ED-röntgen inom Svenska Kennelklubbens hälsoprogram för många raser.

Det är viktigt att skilja denna screening från en veterinär utredning av en hund som har ont.

SKK:s röntgenresultat används främst för att beskriva ledstatus och ge information till avelsarbetet. Resultatet säger inte säkert hur mycket besvär den enskilda hunden har.

En hund med kraftiga förändringar kan i vissa fall vara symtomfri, medan en hund med lindrigare förändringar kan ha tydliga problem.

Hur graderas höftleder?

SKK använder FCI:s internationella system för gradering av höftleder:

• A – normala höftleder
• B – normala höftleder
• C – lindrig dysplasi
• D – måttlig dysplasi
• E – höggradig dysplasi

A och B räknas alltså båda som normala höftleder, medan C–E innebär olika grad av dysplasi.

För officiell röntgen behöver hunden normalt ha uppnått den minimiålder som gäller för rasen. För många raser är det 12 månader, medan vissa mycket storvuxna raser har en högre åldersgräns.

Hur graderas armbågar?

Vid SKK:s centrala avläsning graderas förändringar i armbågsleden enligt:

• 0 – inga påvisbara förändringar
• 1 – lindriga förändringar
• 2 – måttliga förändringar
• 3 – kraftiga förändringar

Graderingen baseras framför allt på förändringar som syns på röntgen.

Inte heller här finns ett enkelt samband mellan röntgengrad och hur ont hunden har.

Vilka hundraser har högre risk?

HD och ED förekommer inom många olika raser, men problemen är vanligare inom vissa populationer.

Exempel på raser där höft- och/eller armbågsledsstatus ofta uppmärksammas i avelsarbetet är bland annat:

• labrador retriever
• golden retriever
• tysk schäferhund
• rottweiler
• berner sennenhund
• flera andra medelstora och stora arbetande hundraser

Men det är bättre att kontrollera vad som gäller för den specifika rasen än att utgå från en generell lista.

Olika raser kan ha olika förekomst av HD och ED och olika krav eller rekommendationer inom SKK:s hälsoprogram.

Behandling av HD och ED

Behandlingen beror på vilken förändring hunden har, hur gammal den är och hur mycket problem den upplever.

En hund med förändringar på röntgen men utan kliniska besvär behöver inte automatiskt samma behandling som en hund med smärta och hälta.

Vikt och hull

Att hålla hunden i ett hälsosamt hull är mycket viktigt.

Övervikt innebär extra belastning på redan känsliga leder och kan göra artrossmärta värre.

Hos överviktiga hundar med ledproblem kan viktnedgång bidra till mindre smärta och bättre rörlighet.

Anpassad motion och rehabilitering

En hund med HD eller ED ska inte automatiskt vila resten av livet.

Regelbunden, kontrollerad motion hjälper till att bibehålla muskler, styrka och rörlighet.

Träningen kan behöva anpassas så att hunden får röra sig utan att lederna överbelastas.

Rehabilitering, fysioterapi och individuellt anpassade styrke- och balansövningar kan vara värdefulla för många hundar.

Smärtlindring

Hundar som har ont kan behöva smärtstillande och antiinflammatoriska läkemedel.

Behandlingen ska ordineras och följas upp av veterinär.

Kosttillskott och omega-3

Det finns många tillskott som marknadsförs för ledhälsa.

Omega-3-fettsyror har visst vetenskapligt stöd vid artros och används ibland som en del av behandlingen.

För exempelvis glukosamin och kondroitin är evidensen mer varierande. De bör därför inte beskrivas som en behandling som säkert hjälper alla hundar.

Diskutera gärna kosttillskott med veterinär, särskilt om hunden redan får läkemedel eller har andra sjukdomar.

Kirurgi

Kirurgi kan vara aktuellt i vissa fall.

Vid HD finns flera olika operationsmetoder beroende på hundens ålder och problem. Hos hundar med svåra höftproblem och otillräcklig effekt av annan behandling kan exempelvis en höftledsprotes vara ett alternativ.

Vid ED beror operationen på vilken förändring som finns. Artroskopi kan exempelvis användas för att undersöka leden och behandla vissa förändringar.

Tidig behandling av vissa typer av ED kan ge bättre förutsättningar än om uttalad artros redan hunnit utvecklas.

Kan HD och ED förebyggas?

Det går inte att garantera att en hund aldrig utvecklar HD eller ED.

Eftersom genetiken har stor betydelse är avel och hälsoundersökningar viktiga verktyg för att minska förekomsten över tid.

Den som köper valp från en ras där HD eller ED förekommer kan därför kontrollera föräldrarnas och gärna även släktingarnas resultat i SKK:s Hunddata eller Avelsdata.

I vissa raser används också HD- och ED-index, där hundens eget resultat kombineras med information från släktingar för att bättre uppskatta vad hunden kan förväntas nedärva.

Ett index runt rasens genomsnitt motsvarar ungefär genomsnittlig förväntad nedärvning, medan ett högre index innebär en bättre förväntad genetisk nivå för ledhälsa.

Hur ska en växande hund motioneras?

Det gamla rådet att unga hundar nästan ska ”skonas” från motion blir lätt missvisande.

En växande hund behöver rörelse för att utveckla:

• muskler
• koordination
• balans
• kroppskontroll

Däremot är det klokt att låta träningen öka gradvis och undvika att en ung, otränad hund utsätts för stora mängder repetitiv och högintensiv belastning.

Bra kroppsvikt är särskilt viktigt under uppväxten.

Det handlar alltså mer om lagom, varierad och successivt ökad aktivitet än om att försöka hålla valpen stilla.

Ett röntgenresultat är inte hela hunden

Det här är kanske det viktigaste att ta med sig.

En hund är inte sitt HD- eller ED-resultat.

Röntgen beskriver hur lederna ser ut, men hundens funktion och livskvalitet beror också på bland annat:

• om hunden faktiskt har smärta
• graden av artros
• muskelstyrka
• kroppsvikt
• aktivitetsnivå
• ålder
• individuell känslighet

En hund med exempelvis lindrig HD kan leva ett helt normalt liv utan kliniska besvär, medan en annan individ kan behöva behandling.

Veterinärens bedömning av hela hunden är därför viktigare än att enbart titta på bokstaven eller siffran i röntgenresultatet.

När bör veterinär kontaktas?

Veterinär bör kontaktas om hunden visar återkommande eller ihållande:

• hälta
• stelhet
• smärta
• svårigheter att resa sig
• tydligt minskad rörelseförmåga
• ovilja att gå, springa eller leka
• beteendeförändringar som kan tyda på smärta

Särskilt återkommande hälta hos en ung hund bör undersökas istället för att avvaktas under lång tid.

Sammanfattning

Höftledsdysplasi och armbågsledsdysplasi är utvecklingsrubbningar där både arv och miljö påverkar risken.

HD innebär att höftleden utvecklas med sämre passform eller ökad ledslapphet, medan ED är ett samlingsnamn för flera olika utvecklingsrubbningar i armbågsleden.

Båda tillstånden kan leda till artros, smärta och hälta – men röntgenresultatet säger inte automatiskt hur hunden mår.

Behandlingen kan bestå av:

• viktkontroll
• anpassad motion
• rehabilitering
• smärtlindring
• i vissa fall kirurgi

För raser där problemen förekommer är hälsoscreening och genomtänkt avel viktiga för att minska risken i kommande generationer.

Och för den enskilda hunden är målet framför allt detsamma oavsett röntgengrad: att den ska kunna röra sig, vara aktiv och leva ett så smärtfritt och fungerande liv som möjligt.